Jag har så svårt att inte-vara-glad nu för tiden. Jag är glad nästan hela tiden. Kanske beror det på att slutet är nära (egentligen är det bara början), att jag plötsligt känner hur folk runt omkring mig faktiskt bryr sig om och älskar mig. De är så duktiga på att visa det nu, när alla insåg hur lite tid det faktiskt är kvar. Jokingly, fast ändå seriös, så brukar jag gå runt och säga till mina närmaste vänner att jag har en "åka-iväg-kris". Den innebär att jag är manisk med att ta kort med alla, nästan hela tiden. Spelar ingen roll hur fula och oseriösa bilderna blir, jag vill ha dem. Som minne. Den innebär också att jag, i min hjärna, har bestämt mig för att se positivt på allt. Och då menar jag PRECIS ALLT. (Förutom den där jävla skolsköterskan som dissade mig och jag fick inte hjälp när jag hade rätt till det!) Jag är jätteglad och pigg nästan hela tiden. Jag gör galna saker. Och jag älskar. Älskar så mycket. Älskar mina vänner, älskar skolan, älskar soligt väder, älskar glass, älskar att älska, älskar att känna sig älskad och älskar att bara vara i nutiden. Love is in the air.