Jag har inte så mycket mer att säga än: LÄS.

Det är så himla viktigt att förstå. Att veta. Att vara tacksam för det man har. Att var ödmjuk och givmild. Jag blir alldeles ställd när jag läser denna blogg. Negativa känslor som skam, smärta, maktlöshet kryper upp i mig när jag läser. Men också så kryper det upp några positiva: medlidande, förståelse, tacksamhet..Bara läs.

FÖR IDAG KOMMER MIN MAMI HIT OCH HÄLSAR PÅ!!!!!

Hej alla mina trogna läsare!
Ursäkta min frånvaro, det har varit en... speciell vecka, minst sagt. För ungefär en vecka sedan började mina ben kännas jättetunga och det var jobbigt att gå runt, jobbigt att ens ta sig till skolan. Självklart kämpade jag mig till skolan varje dag, men så fort jag kom hem var det vila, inget annat som gällde. Har missat 3 viktiga sociala träffar som min klass och mina kompisar har anordnat. Det var ju inget vidare heller...

 

Men, däremot har jag fått mysa i soffan med en massa koppar te med spanska TV! Jag har säkerligen fått öva mer på min spanska än någon av alla klasskamrater och kompisar på deras träffar ;) Och det är ju trots att därför jag är här, språket. Det blir lite svårt att vara med på de sociala aktiviteterna när de flesta dagens ungdomar prioriterar utgång på natten, hög musik och alkohol. Men det gör inte jag, dels för att jag inte vill, men också för att jag inte kan. Och det har jag accepterat och har förstått att min kropp inte tål det, inte ens en droppe. Så mina prioriteringar är annorlunda och jag njuter av andra upplevelser i livet. Barer med hög musik och mycket folk, flera våningar, blinkande belysning, coola färgade shots och det, den tiden är förbi i mitt liv. 

Jag vill se alla sevärdigheter i Barcelona. Jag vill njuta av stranden och höra vattnet plaska. Jag vill ta promenader genom parker där man kan höra barn skratta och föräldrar umgås. Jag vill äta en fantastisk middag med killen jag tycker om, på en restaurang med en fin uteservering. Jag vill bruncha med mina vänner mitt i stan. Jag vill se saker som jag bara har chans att se nu, göra saker jag bara har chans just nu.

 

¡Hasta luego!

 

För mig är det något viktgt, något jag alltid haft med mig i mitt bagage. När det händer något mindre bra, så tänker jag alltid i första hand hur den andra personen kanske känner, varför jag själv reagerat som jag gjort, osv. 

Jag har lärt upp  minst 5-10 viktiga personer i mitt liv under hela gymnasiet, att glädje, lycka och alla de positiva känslorna kan finnas, och om någon, så har jag själv kännt ut dem till 110%. I medföljd av detta har jag också känt mina andra känslor lite starkare än vad jag kanske borde, men vad gör det när jag faktiskt kan känna det positiva känslorna dubbelt så starkt än de flesta? Lycka i hela kroppen för en god middag, eller värme i hela själen av en enda kram? Ni förstår nog poängen.

 

Livet är verkligen en riktig berg och dal bana och under gymnasiet hade jag the time of my life. Missade aldrig en sekund att skratta, aldrig en sekund att skämta, le, vara glad, krama vem som helst, träffa vem som helst, busa och allt det andra goda&roliga sakerna i livet som oftast är gratis. Under denna period upplevde jag också att så otroligt många har svårt att göra det, men min glädje och positivitet smittade av sig på dessa personer. Detta är en bestående effekt. Än idag, ser de på livet som jag gjorde då. Vilket är underbart! Känner verkligen att jag gjort en skillnad och det glädjer mig intill hjärtat att det är så. Jag har ändå alltid förstått när de andra varit deppressiva, när de reagerat negativt på något som de enkelt kunde skaka av sig. Försökt få dem se annorlunda på situationen. Ibland har jag lyckats, ibland inte. Detta är ett aktivt val av personen i fråga.

 

Av de personerna jag lärt känna i gymnasiet, några som är vänner för livet, så vet ytterst få historian om min högstadiet tid, vilket rent utsagt, var ett helvete. Ingen bra tidsperiod i mitt liv alls. Men vad gjorde det, när jag kände mig genomlycklig under hela gymnasietiden? Jag släppte det gamla och gick vidare. Sen sker det en ändring till i livet; det som kommer efter dessa år. Ska man jobba? Plugga på högskola? Göra ingenting?  Alla valde sin egen väg. Jag valde en riktning av dessa, men av personliga skäl, fick jag tillslut inte välja. En stor grej hände och jag var tvungen att stanna kvar på samma plats med det jag hade; jobb. Det som hände ändrade inte direkt hela min värld, för jag tar saker som det kommer, men det här har inte heller varit en riktigt bra tidsperiod alls. Och det gör ingenting alls! För jag vet att det blir bättre. Every single day, känner jag hur mycket bättre jag mår, hur mycket mer jag uppskattar det bra i allt, hur gladare jag blir. Jag känner att den bra tidsperioden är påväg in i mitt liv igen. 

 

Det tråkiga är, att under den här tiden, så är det bara ytterst få som stannat, och nästan ingen som haft förståelse av mina vänner. (Tur att man har familj!) De har inte kunnat tänka sig in i situationen, tänkt steget längre med det bredare perspektivet. Varför har jag reagerat som jag har gjort? Varför mår jag som jag gör? Vad exakt har hänt under denna tidsperiod i mitt liv? För det är dem tankarna jag har, när jag ska finnas där för en vän. Jag söker förståelse med tålamod och tillslut finner jag acceptans av någons beteende. Ett jävla jobbigt år har det varit. Men det blir bättre. Det är påväg att bli såååå mycket bättre. Eftersom jag levt ut mina negativa känslor under detta år (ibland lite för mycket, men jag har behövt det) så har jag släppt det som varit. Det finns inte längre hos mig. Det som har hänt, har jag accepterat och förstått och nu har jag tålamod för det nya i livet. Tyvärr finns de kvar i de personer som var indragna för att jag drog in dem. 

 

Jag kommer älska livet precis lika mycket som jag gjorde under gymnasiet, jag kommer inte missa en sekund att skratta, le, ha kul, busa. Men de är just de mindre bra perioderna i livet som gör att man kan känna lycka så starkt som jag gör. Och det är faktiskt okej att inte må helt okej. För sen kan det bara blir alltid bättre.

 

Varför kritiserar vi tjejer varandra så mycket? Jag försöker att hålla igen när jag inte har något bra att säga. Och speciellt till vänner. Jag skämtar aldrig om folks utseende och jag försöker att aldrig klanka ner på någon heller. Inte är jag perfekt, jag kan också säga dumma saker till mina kompisar. Saker som varit onödiga att säga/kommentera. Men jag försöker att stanna positiv och ibland undrar jag varför man blandat mig med folk som inte verkar tänka lika som jag. Tjejer som påstår sig vara mina vänner men som kommenterar mitt utseende negativt. Man blir trött på att höra det. I början så tänker jag att "Okej, var lugn nu. Om jag inte skrattar åt hennes skämt, kanske hon förstår att det inte var kul." - Ingen skillnad. Så då går jag till min andra plan "Men sluta, vad elakt.." - Vilket ibland funkar. I värsta fall så har jag till och med sagt något negativt tillbaka, men det är känns så lågt.

 

Den där känslan att någon förstår att det inte är kul, att jag faktiskt tycker om mig själv och min kropp och deras negativa skämt inte uppskattas ett dugg, den känslan känns bra. Men det är så jobbigt när folk inte förstår. Så nästa gång innan du ska kommentera något negativt eller ge kritik för något - tänk på hur du säger det, varför du säger det. Om det faktiskt är nödvändigt eller inte... Mer kärlek åt det snälla och positiva folket ♥

Success is a journey, not a destination

 

 

To get something you've never had, you have to do something you've never done

Always remember, you are braver than you believe, stronger than you seem, smarter than you think & twice as beautiful as you ever imagined

Ååh, vi sitter och pluggar. Eller tja, vi satt och pluggade för cirka 5 minuter sedan. Sedan avslutade vi det haha! Har pluggat i cirka 2 timmar, yes! Vi känner oss duktiga. Lyssnar fortfarande på låten Yo Te Esperaré och längtar mig bort ...

• Tisdag: Åka till Orsa Björnpark med skolan
• Onsdag: Sola solarie en stund (japp, jag solar solarie, men inte så ofta)
• Torsdag: Min klass har nationella i Ma D, så kommer ha schemabrytande ...
• Fredag: Åka till Stockholm med mamma, för att INFORMATIONS MÖTE !! Tagga !!

På fredag har jag alltså informations möte med IPK. Ååh vad jag längtar !! Få mer information, allting kommer kännas närmare. Det är närmare. Skolan är snart slut, sommaren kommer gå ganska fort och snart är jag där. Snart. Jag är inte där än, men snart. My dream.

Jag har så svårt att inte-vara-glad nu för tiden. Jag är glad nästan hela tiden. Kanske beror det på att slutet är nära (egentligen är det bara början), att jag plötsligt känner hur folk runt omkring mig faktiskt bryr sig om och älskar mig. De är så duktiga på att visa det nu, när alla insåg hur lite tid det faktiskt är kvar. Jokingly, fast ändå seriös, så brukar jag gå runt och säga till mina närmaste vänner att jag har en "åka-iväg-kris". Den innebär att jag är manisk med att ta kort med alla, nästan hela tiden. Spelar ingen roll hur fula och oseriösa bilderna blir, jag vill ha dem. Som minne. Den innebär också att jag, i min hjärna, har bestämt mig för att se positivt på allt. Och då menar jag PRECIS ALLT. (Förutom den där jävla skolsköterskan som dissade mig och jag fick inte hjälp när jag hade rätt till det!) Jag är jätteglad och pigg nästan hela tiden. Jag gör galna saker. Och jag älskar. Älskar så mycket. Älskar mina vänner, älskar skolan, älskar soligt väder, älskar glass, älskar att älska, älskar att känna sig älskad och älskar att bara vara i nutiden. Love is in the air.