...say whaaaaat? Ah, fundera på den ni. Själv sitter jag i min soffa, med vindruvor i en skål och tittar på tv. Ensam. Är lite sällskapssjuk. I alla fall är jag det på mina vilodagar från jobbet, vilka infaller allt för sällan... 1 dag i veckan? Om ens det. HEHE. Men jag klagar inte :D Jag tror jag har glömt bort hur man har kul. Och hur man vilar. 

 

 

Hej alla glada! Long time no see.. Kan bero på att jag jobbat 14 dagar i rad, minst 8 h. Då har man inte direkt ork att blogga efter. Men, jag lyckades under dessa dagar, faktiskt ta mig till balen ändå! Min bästa vän Julia, gick på balen igen. Det vill man ju inte missa, eller hur? Det var riktigt fint och roligt. Vi tog en massa kort på Holmen och sen själva balen var jag ju inte med på, vi hade ju egentligen våran förra året ;)

 

För mig är det något viktgt, något jag alltid haft med mig i mitt bagage. När det händer något mindre bra, så tänker jag alltid i första hand hur den andra personen kanske känner, varför jag själv reagerat som jag gjort, osv. 

Jag har lärt upp  minst 5-10 viktiga personer i mitt liv under hela gymnasiet, att glädje, lycka och alla de positiva känslorna kan finnas, och om någon, så har jag själv kännt ut dem till 110%. I medföljd av detta har jag också känt mina andra känslor lite starkare än vad jag kanske borde, men vad gör det när jag faktiskt kan känna det positiva känslorna dubbelt så starkt än de flesta? Lycka i hela kroppen för en god middag, eller värme i hela själen av en enda kram? Ni förstår nog poängen.

 

Livet är verkligen en riktig berg och dal bana och under gymnasiet hade jag the time of my life. Missade aldrig en sekund att skratta, aldrig en sekund att skämta, le, vara glad, krama vem som helst, träffa vem som helst, busa och allt det andra goda&roliga sakerna i livet som oftast är gratis. Under denna period upplevde jag också att så otroligt många har svårt att göra det, men min glädje och positivitet smittade av sig på dessa personer. Detta är en bestående effekt. Än idag, ser de på livet som jag gjorde då. Vilket är underbart! Känner verkligen att jag gjort en skillnad och det glädjer mig intill hjärtat att det är så. Jag har ändå alltid förstått när de andra varit deppressiva, när de reagerat negativt på något som de enkelt kunde skaka av sig. Försökt få dem se annorlunda på situationen. Ibland har jag lyckats, ibland inte. Detta är ett aktivt val av personen i fråga.

 

Av de personerna jag lärt känna i gymnasiet, några som är vänner för livet, så vet ytterst få historian om min högstadiet tid, vilket rent utsagt, var ett helvete. Ingen bra tidsperiod i mitt liv alls. Men vad gjorde det, när jag kände mig genomlycklig under hela gymnasietiden? Jag släppte det gamla och gick vidare. Sen sker det en ändring till i livet; det som kommer efter dessa år. Ska man jobba? Plugga på högskola? Göra ingenting?  Alla valde sin egen väg. Jag valde en riktning av dessa, men av personliga skäl, fick jag tillslut inte välja. En stor grej hände och jag var tvungen att stanna kvar på samma plats med det jag hade; jobb. Det som hände ändrade inte direkt hela min värld, för jag tar saker som det kommer, men det här har inte heller varit en riktigt bra tidsperiod alls. Och det gör ingenting alls! För jag vet att det blir bättre. Every single day, känner jag hur mycket bättre jag mår, hur mycket mer jag uppskattar det bra i allt, hur gladare jag blir. Jag känner att den bra tidsperioden är påväg in i mitt liv igen. 

 

Det tråkiga är, att under den här tiden, så är det bara ytterst få som stannat, och nästan ingen som haft förståelse av mina vänner. (Tur att man har familj!) De har inte kunnat tänka sig in i situationen, tänkt steget längre med det bredare perspektivet. Varför har jag reagerat som jag har gjort? Varför mår jag som jag gör? Vad exakt har hänt under denna tidsperiod i mitt liv? För det är dem tankarna jag har, när jag ska finnas där för en vän. Jag söker förståelse med tålamod och tillslut finner jag acceptans av någons beteende. Ett jävla jobbigt år har det varit. Men det blir bättre. Det är påväg att bli såååå mycket bättre. Eftersom jag levt ut mina negativa känslor under detta år (ibland lite för mycket, men jag har behövt det) så har jag släppt det som varit. Det finns inte längre hos mig. Det som har hänt, har jag accepterat och förstått och nu har jag tålamod för det nya i livet. Tyvärr finns de kvar i de personer som var indragna för att jag drog in dem. 

 

Jag kommer älska livet precis lika mycket som jag gjorde under gymnasiet, jag kommer inte missa en sekund att skratta, le, ha kul, busa. Men de är just de mindre bra perioderna i livet som gör att man kan känna lycka så starkt som jag gör. Och det är faktiskt okej att inte må helt okej. För sen kan det bara blir alltid bättre.